Hereafter

Med en risk till att låta klyschig så vill jag skriva om filmen Hereafter som jag såg i veckan. Vad som tillsynes verkade vara en b-dramafilm fick ja snabbt ändra åsikt om under filmen.

Denna filmen handlar om något jag inte tror på, om livet efter döden. Den följer tre olika personer och hur de vävs samman under filmens gång. Jag tänker inte prata om filmens handling utan om de känslor två karaktärer i filmen förmedlade. Jag har aldrig till någon film gråtit så mycket som jag gjorde nu. Karaktärerna som fick mig att vid varje scen dem va med i bryta ut i tårar.

Marcus och Jason tvillingbröder som lever i slummen i London, tillsammans med sin mor. Jason är pratkvarnen, den som inte är blyg av sig och den som alltid backar upp sin bror Marcus, han är ju trots allt 12 minuter äldre. Marcus är mer tillbakadragen, tystlåten och ser gärna att hans bror Jason tar besluten och hoppas på att det är rätt. I annat fall kan han ju alltid skylla ifrån sig på sin bror.
Första scenen med pojkarna befinner sig dem hos en fotograf. Betalningen för fotot sker en massa växelmynt och som fotografen säger ”har ni rånat telefonautomaten?”.

Fotot på Jason & Marcus står på köksbordet i det inte alls så välstädade köket. Marcus gör sina läxor och frågar om han inte kan få skriva av Jason för imorgon är det inlämning. ”Nej Marcus, du fixar det själv”. Den kärlek man ser bröderna har till varandra känner jag igen. Filmen förmedlar det på ett så bra sätt. Jag har ju själv småsyskon som är tvillingar och det är något speciellt när man gör allt ihop.
Precis innan de lägger sig klampar någon i huset. Det är Jackie, mamman, berusad, drogpåverkad och helt ovetande om presenten hennes barn har gett henne i form av fotografiet på köksbordet. Hon staplar sig fram, ingen mat i kylen men sprit finns det. Dricker en klunk staplar vidare och däckar i sin säng.

Morgonen därpå ringer det på dörren,det är socialen. Här ser jag vad Marcus och Jason nu gör och det knäcker mig. Det är här filmen totalt fångar mig.

Lite längre fram i filmen, händer något som inte får hända. Något som följer som en rödtråd i resten av filmen. Och vid varje tillfälle det dyker upp klarar jag inte hålla tillbaka. Jag kan inte släppa filmen och Marcus & Jason karaktärer.

Jag är väldigt svag för utsatta människor, och handlar det om barn som oftast är så medvetna om sin situation är det värre för mig att förstå att vi kan låta det fortlöpa. Se filmen om ni har möjlighet.